Mitt hjärta slår mer taktfast än någonsin förut. Håller en konstant rytm. Dunkar inte ut ur min bröstkorg, men känns ändå starkt. Inget stort blockerar längre mina luftvägar, inget tungt vilar över mina axlar. I min mage bor det inget mörker.

Jag känner något ändå.

Folk brukade försöka förklara för mig att man kan känna att man lever, utan att konstant kastas mellan fantastisk förträfflighet och farlig fruktansvärdhet. Ikväll är jag ett levande bevis på det.