Jag hade kall hud, kände mig alltid som ett block av is. Men så en dag smälte jag och såg delar av mig själv rinna ut i havet. Sedan dess värmer känslorna innanför huden och det alldeles för röda blodet.

Jag visste att oavsett vem eller vilka hon skulle träffa i livet, som skulle komma att betyda för henne, skulle hon i alla fall aldrig träffa en annan av mig. Och det räckte. Men vi vågade inte tro då, att vi skulle finnas kvar så nära nu.

Tänk så fel vi hade.

En dag, om det så först blir på ålderns höst, kommer vi åter att sitta vid havet. Och jag kommer att minnas det precis som då, som den sommaren då jag var tjugosex år gammal.