Jag har en vän som jag pratar så med och både han och jag kan få lite abstinens om vi inte fått haft en stund tillsammans på länge, en massa tankar som vi bara måste få lufta med varandra.



Och alldeles nyss hittade jag en ny vän i en gammal bekantskap och vi bara pratar och pratar, alla våra konstiga sidor blir normala när vi pratar med varandra.



Och ja, jag vet att det är få förunnat att ha sådana vänner så jag gläds åt det. Verkligen.

Jag brukar intala mig att jag är öppen. Men det kanske inte är så. Jag sätter en klurig rubrik som får ge en ledtråd om hur det är ställt och sedan får vi se hur pass intresserad omgivningen är på att lösa gåtor.

Men jag har vänner som bygger bo, som är nära trots det geografiska avståndet.



Jag är en lyckligt lottad kvinna då det kommer till vänner.



Kram

Jag gör det ofta, men speciellt men en killkompis till mig. Vi träffas kanske en gång i veckan och har väldigt djupa och personliga disskutioner. (Speciellt efter ett eller två glas vin. Ha ha)

det känns allt väldigt fantastiskt och härligt med dom människorna som kan det där med att leta sig in innan för barriären och även öppnar upp själva.

like, never...