De senaste veckorna har jag sovit oroligt, drömt om sena missfall eller bebisar som dör. Min yrkesskadade hjärna har sett alldeles för mycket för att låta mig andas ut i att det borde gå vägen. Sammandragningar efter ett gympapass igår fick mig att lägga mig raklång i soffan och vänta på katastrofen som aldrig kom.

Eftersom tonårsdottern är så självgående nuförtiden, så hade jag hunnit glömma. Att små liv innebär så mycket oro. Till och med innan de är födda.