Vi äter middag och gör upp planer för förlossningen. Jag är nervös och skör. De är säkra på allting som inte jag är. Jag är bara säker på dem som stöd. Jag kan inte tänka på andra saker utan att vara orolig. Jag vill inte att det ska gå som sist eller värre ändå, okej? Säger jag inte, utan jag bara skjuter undan rösterna som skriker i mitt huvud i kör.

Man kan tänka att man borde ha blivit starkare efter alla år. Blunda. Blinka bort. Tre andetag. Femton steg bort från händelsernas centrum. Blinka. Blunda bort. Fan. Det känns ändå. Går inte att blunda bort. Insikten att känslorna är en övermäktig och att det enda alternativet som kvarstår är att vika sig. Inga andra alternativ ges.