Impuls att röra min hand två decimeter i sidled. Den svarade inte. Jag gjorde det inte. Men ibland blir jag rädd att varje andetag ska bli min första sista chans att säga sanningen. För djupet är aldrig så nära som med henne i natten, då tystnar bruset. Trots allt väsen från staden som inte sover, stannar tiden upp när jag är där hennes händer och hennes nacke är, i sängen i förorten som jag vet namnet på. Sommarhimlen skymtar där i tystnaden och i vinden blåser hopp om en tillvaro där staden inte längre viskar om allt vi gjorde fel.