Det var den 17 februari, om ungefär en timme, fast ett annat år. Jag satt på en barstol och drack rödvin ur glas. Det är det första jag kommer ihåg. Hur det knöt sig av nervositet i magen, det andra. Men om jag är tvungen att välja en enda sak så blir det hur hon la handen på mitt lår när hon väl anlände.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att vintern aldrig hade varit så levande. Jag tänkte på morgondagen. Det gjorde hon nog också, fastän de skulle innehålla helt skilda saker för oss. Detta visste vi säkert. Det enda som vi inte visste, var om vi någonsin skulle ses igen. Tanken på detta gjorde oss livrädda men ändå lyckliga över nuet. När hon sa att hon älskade mig så trodde jag henne. Jag märkte det på hennes sätt att röra vid mig. Vi satt på sängen utan några kläder. Hon berättade om något och jag lyssnade verkligen noga men jag kunde inte sluta stirra på hennes läppar. Mina händer rörde inte hennes hud just då, men jag visste att hon kände.

Det var någon slags vinter och just den kvällen blev den finaste av kärleksförklaringar. Man visste att det alltid skulle förbli hemligt men det var inte det som gjorde ont. Det som gjorde ont var att jag visste att våra chanser var slut när hon lämnade rummet. För något är alltid för bra för att bli. Men det där om att vi aldrig någonsin skulle ses igen eller sova under samma täcke: jag hade fel. Ibland känns det alldeles förträffligt att ha fel. Existensen är tidsanpassad som också kanske vi är, jag brukade tro att vi var det. Men i ovetskapen vilar jag tryggt.