Jag är tillfälligt hemma igen, fylld med en känsla av lycka och tomhet på samma gång. Jag tycker inte om den känslan. Fast jag tycker om henne, hur man nu vet sånt.

När jag känner att ingenting är på riktigt och allt är ingenting, så tänker jag på henne. För hon är på riktigt. Med henne är allt så fruktansvärt mycket.