Idag har jag rensat mina skrivbordslådor. Inuti dem ligger alla mina gamla dagböcker, så jag tänkte att vi skulle ta oss en liten titt.

Min allra första dagbok var rosa och innehöll mycket viktiga saker när man var 9, 10, 11 år.

 

 

Fast de flesta sidor är blödande och hjärtklappande från när jag var 16, 17, 18 och så.

 

 

Som vuxen började jag varva orden med urklippta minnen.

 

 

 

Skrivna stycken om modiga men stapplande framsteg.






Det sista som skrevs ned i pappersformat var mest om sånt här.

Helt underbar läsning!!!

Redan då kunde du skriva, skriva så det känns. Jag läser mina ibland, med skräckblandad förtjusning. Vissa saker minns jag inte alls, samtidigt är jag glad att jag skrivit, men ibland känns det absolut inte som jag.

Första tanken är: vilken historia att bläddra tillbaka i. Kul att du sparat allt.

Nästa tanke är: Hmm, undrar vad hon skrev om mig...