Arbetsnatten går mot sitt slut och jag ska somna i ett hem som inte är mitt. Det känns bättre för att hon finns där. Alltid. Hundra gånger om. Det går att torka bort tårar med hennes tröjärm. Och jag smälter ihop till en mjuk liten hög och fattar inte alls varför jag ska få frukost serverat på sängen när jag vaknar. För det är ju jag som är så himla tacksam och älskar sönder och tycker det är fantastiskt att få kalla så magiska personer för mina närmaste.