Trettiotre år alltså. Ännu har jag inte börjat inbilla mig att jag vet. Det gör ingen. Det finns inte något facit. Många drömmar har konkretiserats, vissa har gått i kras. Allt det där jag kände och ville och önskade när jag i min sjuttonårighet kände murar som jag aldrig skulle kunna klättra över. De klättrade jag över.

Stänger man ute så känner man inte. Låter man inte sig själv falla så gör det heller inte så jävla ont att slå i asfalten. Jag tänkte faktiskt lite så förr. Jag funderade på om det var värt det, det där med kärlek.

Tusen gånger om, Annelie. Tusen gånger om.