Ni tänker antagligen om bilden nedan "jaha ännu en bild på dig och barn, tänk så originellt va!". Men det är just därför bilden är speciell, eftersom den är så personlig och totalt likgiltig för de flesta andra som ser den. Själv ser jag det hav av osäkerhet som jag lärde mig simma i och en relation som aldrig blivit alldaglig. Mitt i någon typ av brännande tvåsamhetsensamhet höll jag alltid min magkänsla högst av allt. Kort sagt så är den här bilden ganska så mycket mer än bara en bild för mig.

Jag önskar att hon som tog fotot var här ikväll. Då skulle vi baka lussebullar, så att de blev stora och fluffiga. Vi skulle dekorera dem med små söta russin och oss själva med mjöl. Om det började snöa så skulle vi ta på oss myskläder och krypa ned i soffan med en massa filtar och titta på en bra film. Men sånt brukar bara hända i sagor.