Under nio månader har jag vankat fram, älskat alla sparkar inifrån, men hatat otympligheten. Mest har jag tänkt att jag kan föda bättre än sist. Det vill säga; att inte näst intill förblöda. Så upp till bevis. HÄR och NU och HIGH FIVE och ÄNTLIGEN. Snart förlossningsdags. Det är inte en hel evighet kvar, inte en halv heller. Inte några månader. Inte någon krånglig nedräkning. Inte ens EN hand kvar. Tre fingrar enbart. Blott tre veckor kvar.

Med hela världen framför våra fötter och hela framtiden till vårt förfogande har det blivit dags. Om sisådär tre veckor ska vi kasta oss rakt ut. Omfamna livet. Glädjande. Visst. Spännande. Onekligen. Men också skitläskigt. Här står jag nu och så känns det som att hela omvärlden förväntar sig att man ska äga en aning. Men aningar, de har jag inte många av. Den enda verklighet jag känner till är den som enbarnsmamma och nu ska den bytas ut mot en annan. En verklighet målad i främmande färger.

I nio månader har jag delat min kropp med en liten blivande människa. Nu ska vi skiljas åt och hela mitt jag dunkar av skräckblandad förtjusning. Varenda cell är med och dansar och kollapsar.