Jag väcktes halv fem av inte så smärtfria braxton hicks och då slog det mig med en så ofantlig kraft. Det finns ingen återvändo. Inom några veckor får jag en bebis och jag har ingen aning om jag är redo. Jag är trött och tung och borde förmodligen längta 100% av tiden. Men den senaste tiden har jag blivit så rädd. När jag väcktes kände jag till och med en strimma av panik. Liksom en tiondels sekund, som en kall och varm blixt genom kroppen. Vad har jag gjort? Hur ser framtiden ut? Vem blir jag i allt det här? Tanken sticker iväg till det trygga och kända när det bara är jag och dottern. Det livet kan vi. Det livet är vi bra på. Det livet är lycka. Det nya livet vet vi ingenting om. Och det skrämmer.