En oskön känsla av att det likaväl kan bli barn om flera veckor, som i morgon. I fredags fick jag reda på att jag är öppen 3 cm och det behöver inte betyda något alls som omföderska. Men förvärkar, satan vad de tog mig i natt. Så där så att jag svettades, blev rädd och ringde hit tryggheten. Det känns som att jag är besvärlig, för sen blev det inte ett skit av det hela ändå. Men vi fick genrepa kan man säga. Tiden tickar en sekund i taget. Jag väntar verkligen som om jag gått över tiden redan. Måste försöka nollställa mig.