Nästan som förr
Tittade ner på mobilen som förblev tom hela helgen. Och jag tänkte "Nu. Nu har hon glömt mig."
Jag har tänkt på en grej
Jag ligger i sängen och tittar på klockan. Försöker hålla mig vaken för att ställa om dygnet inför kommande långa nattarbetsvecka. Känner mig nollställd. Jaha, det blev visst kväll igen då. Noterar det bara. Jaha, tydligen har ännu en dag passerat.
Anyone else but me
Det känns kallare ute än vad det borde vara en augustinatt. Mitt hjärta det värker. Jag kramar mina knän och försöker tänka att det inte handlar om mig, att det inte blir något annat om jag är tillräckligt fantastisk. Jag har försökt vara sådan, men jag klarade det inte, det räcker inte.
Det är en kall augustinatt men jag har bebisfingrar lindade kring mina, mjukt.
Att vänja sig vid tomhet
Idag är min föräldraledighet slut och nattarbetet tar åter vid. 10 månader har gått fort. Eftersom växelvis boende inte rekommenderas för barn under två år, så har bebisen efter långsam invänjning nu flyttat in hos bebispappan, som tar över föräldraledigheten. Även om jag träffar min son flera timmar varje dag, så blir skillnaden milsvid med en tom säng intill min fem nätter av sju. Bebisen avgudar sin pappa och mår bra, medan jag hanterar saknaden sisådär. Den tid vi inte är tillsammans om dagarna sysselsätter jag mig konstant för att slippa känna efter, men om kvällarna tar försvaret slut. Jag tror ändå på den här lösningen för oss som regnbågsfamilj och ångrar inte upplägget. Det är bara så väldigt känslomässigt tungt nu.
Åh havet
Och vågorna kunde jag nästan nå när jag stod ute på bryggan och drack ett glas vin innan jag skulle sova. Åh, jag vet. Alltid detta tjat om havet. Men det fångar en. Man slukas och blinkar inte en enda gång. Man kan andas här för lungorna blir rymligare och man stressar inte. Saknar inte lika intensivt.
Havet är visst något som spelar på mina inre strängar. Jag går igång på det. Nu har min själ befunnit sig bland västkustvågor, det har varit solsken, blåst och regn. Det har varit havsbris och salt och havsfågel och båtar, vin och en och annan glass.
Man blir tvungen att välja. Havet eller karriären. Och inget kan ju egentligen vara viktigare än havet, men imorgon ska det tydligen köras hem till Stockholm för där har man tydligen nåt jobb man förväntas sköta. Mammaledigheten är inne på sina sista dagar och stafettpinnen lämnas över till bebispappan.
När motiven framträder som skarpast
Kväll vid havet är ren magi. Himlen verkar aldrig ta slut och solen förvandlar vattnet till en glittrande vegas-show, det är så ljummet att vissa badar. Där står de så och huttrar lite medan kajakerna paddlar förbi dem i midjehöjd. Längst ute på bryggan avtecknar sig silhuetterna av några barn. De jagar krabbor med håv.
Stockholm Pride 2012
Vi gick ut från hotellet, gick längs vägen och förhoppningen syntes i mina steg. Hej prideparad, du är efterlängtad, tänkte jag. För det var den.
Livet är så kort, så skimrande dagsländekort
Den 27 juni lämnade farfar den här världen och idag begravdes han. Min tunna och känsliga hud gör det omöjligt för mig att inte känna sorg. Jag försöker förstå tiden och vad det faktiskt innebär att inte existera. Att jag och de jag älskar, inte kommer att finnas en dag. För mig tar känslan av vad det innebär över. Att ett liv, med alla känslor och upplevelser och erfarenheter och tankar, att de först finns där, och senare inte. Aldrig mer. Jag orkar liksom aldrig riktigt tänka den tanken hela vägen ut. Den är för stor för mig. Då är det svårt att sova.
Missing person
De säger att jag är kräsen för kärleken. Att jag måste ta tid på mig för att låta den växa. Ska jag då klamra mig fast vid något som känns "okej" för att se om det ska växa fram? Är det verkligen så? Hur lång tid tar det då? Hur länge ska man behöva vänta?
Det känns bisarrt om livet skulle vara så klent att det inte kan ta mig med storm. Att saker kanske kan växa fram om man väntar tillräckligt länge. Det gör ont i mig att höra att jag romantiserar kärleken och borde låta mig nöjas. För så är det tydligen. Tydligen ska man klamra sig fast vid någon bara för att personen i fråga är fin. För att hen tycker du är fin. Inte för att kärleken är helt jäkla fantastisk och magnifik, utan för att den är fin. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att någon blir min och bara ser mig som en fin människa. Då kan jag ju för tusan bli tillsammans med alla mina vänner.
Jag har upplevt det där omvälvande ett par gånger och jag vägrar tro på att livet har bestämt sig för att jag ska nöja mig med något mindre. Något som känns bra, men inte bäst. Något som kanske kan växa efter ett halvår i ett förhållande. Jag vägrar faktiskt tro på det. Det ska kännas satans ljuvligt i varje liten cell. För hur sorgligt är det inte att nöja sig med något halvdant? Nej livet, jag tror att du har mer att leverera än så.
10 månader idag
Idag hängde min son tillsammans med min guddotter. De älskar varandra.
En bild på livet som gör mig varm i magen.
Hundratals dagar
Jag ser oss och tänker att mjukheten, tryggheten, det är så det ska vara. Samtidigt finns det utrymme för utveckling och vi blundar inte för de behov av förbättringar som finns.
Vårt klarspråk har alltid varit grumligt och det tar lång tid att säga hej då för att det är någonting mer än luft som hänger i luften och jag vill bara ha en understruken punkt i fetstil eller en fortsättning med ett lyckligt slut.
Knepigt
problem:
Jag vågar inte kännas vid vad jag känner för dig, men jag känner det ändå. Då skulle jag ju lika gärna kunna kännas vid det, men det kommer ju ändå inte att få dig att känna mer för mig.
lösning:
Jag intalar mig att känslorna enbart är en försvarsmekanism mot ensamheten och låtsas att mitt hjärta inte alls slår sju slag i sekunden när din hud nuddar vid min.
igen och igen och igen
Sommarpridevärmen har dundrat rakt in i mig och varje liten millimeter är så smärtsamt vacker att jag blir alldeles matt i mina ben. Vin dricks i solnedgångarna och under stjärnhimlarna. Fattningen är tappad och när jag balanserar och fångas, så smulas jag i bitar ännu en gång, utan att ha gett min tillåtelse.
/ 2 Kommentarer
