De säger att jag är kräsen för kärleken. Att jag måste ta tid på mig för att låta den växa. Ska jag då klamra mig fast vid något som känns "okej" för att se om det ska växa fram? Är det verkligen så? Hur lång tid tar det då? Hur länge ska man behöva vänta?

 

Det känns bisarrt om livet skulle vara så klent att det inte kan ta mig med storm. Att saker kanske kan växa fram om man väntar tillräckligt länge. Det gör ont i mig att höra att jag romantiserar kärleken och borde låta mig nöjas. För så är det tydligen. Tydligen ska man klamra sig fast vid någon bara för att personen i fråga är fin. För att hen tycker du är fin. Inte för att kärleken är helt jäkla fantastisk och magnifik, utan för att den är fin. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att någon blir min och bara ser mig som en fin människa. Då kan jag ju för tusan bli tillsammans med alla mina vänner.

 

Jag har upplevt det där omvälvande ett par gånger och jag vägrar tro på att livet har bestämt sig för att jag ska nöja mig med något mindre. Något som känns bra, men inte bäst. Något som kanske kan växa efter ett halvår i ett förhållande. Jag vägrar faktiskt tro på det. Det ska kännas satans ljuvligt i varje liten cell. För hur sorgligt är det inte att nöja sig med något halvdant? Nej livet, jag tror att du har mer att leverera än så.