Det här med år av att vara eller inte vara. Hur länge kan man vänta på något odefinierat som ska verifiera och förklara livet? Man blir bara utsliten av det i väntan på lyckliga glimtar. Sen det här med händelseförloppen i mellanrummen, allt det som sker när man tittar någon annanstans, allt det som händer när man inte förväntar.

 

Jag var på en fest på söder för ett par veckor sen, bland över 20 personer kände jag egentligen bara värdinnan. Hällde upp ett glas vin och hälsade på en blondin som jag sett i olika sammanhang genom åren, men egentligen aldrig pratat med. Vi försvann in i förtroliga samtal i flera timmar och jag kände genast att vi borde ses så himla många fler gånger. Problemet, för givetvis fanns det ett sådant, var att hon skulle åka till Indien i januari och vara borta ett halvår.

 

Så senare blev det dags, jag skulle gå hem, jag undvek att röra vid henne när jag reste mig och tog på mig skorna. Den djupa hopplösheten i att göra nödvändiga val.