Det känns inuti nu, att mammaledigheten närmar sig sitt slut och att bebispappan ska ta över. Det påverkar konstant sinnesstämningen och ger mig ingen ro. Den 22 augusti ger jag mig ut i arbetslivet igen.

 

Att vara ifrån bebisen är som att befinna sig i ett vacuum. Där jag liksom färdas framåt i precis en och samma takt. Det smärtar inte, utan är snarare en plats där väldigt få känslor finns. En transportsträcka utan toppar och dalar. Jag kan existera där. Men jag lever inte.