Hur länge någons beröring sitter kvar i ens hud och fingrar. Hur kroppen kommer ihåg. Jag återvänder alltid till samma plats. Trampar vatten i en evighet. Men du sa alltid hej då vid någon punkt. Vi kom alltid till det. Avskedet.

Längtan ska inte ligga tillsammans med vemodet. Och vemodet ska helst inte ligga innanför bröstbenet. Jag känner lite på saknaden, utan att behöva leta särskilt länge. Det är bara så svårt att låta dig gå nu, tänker jag. Men min saknad har sedan länge slagit rot i mina lungor och så lever vi nu. Sida vid sida. Det är okej.

Imorgon har arbetande människor ledigt och barnen sover hos sina pappor i natt. Så jag får väl kamma ihop mig, gömma saknaden bakom byrån och klämma in min lätt överviktiga kropp i något rött. Vissa dagar känner man sig mindre vacker men vad blir bättre av att gömma sig, egentligen. Det är bara inuti, inte på riktigt.