Jag brukade se filmen Eternal sunshine of the spotless mind och undrade när allt skulle gå över. Glömmas. Men stor kärlek är sällsynt, så jag sparade den längst inne i en hemlig liten kammare som ingen annan såg. Min tanke var att inte visa för mycket längtan, som att det var för skört. Jag tappade bort mig någonstans och blev kvar en stund i det. Det är dags att kliva fram igen, blinka lite mot solen och kisande konstatera att de blöta gatorna lyser som om de vore förgyllda.