Det har varit rörigt på sistone, på flera plan i livet. Ekonomin ligger back efter föräldraledigheten vilket har fått mig att tacka ja till mer extraarbete än vad det egentligen har funnits ork till. Efter mammaledigheten som innebar tidigt i säng om kvällarna, kämpar jag med att vänja kroppen vid nattarbete igen. Det går sådär. Fann en annons om ett ledigt jobb som jag vill ha, inom andrologi. Det skulle innebära dagtid, inga kvällar, helger eller röda dagar. Jag skulle få arbeta med infertilitet hos män och hormonell behandling vid transsexualism. Nackdelarna, som väger över, är att jag skulle byta min fasta tjänst mot ett vikariat och Isak skulle få väldigt långa dagar när han börjar på förskola. Så jag avstår att söka, med en viss besvikelse i hjärtat.

 

Ovanpå detta så blev jag tvungen att sälja min bil för inga pengar alls häromdagen, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Att betala nästan lika mycket för att laga den, som den en gång kostade att köpa, var inte aktuellt. Inte har jag råd med en ny heller, så det blev till att investera i ett SL-kort.

 

När jag inte arbetar så försöker jag räcka till. Bebispappan är föräldraledig fram till april och jag vill gosa med den lilla varje dag. Det är värt, men ett slitigt flängande fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Samtidigt är tonåringen väldigt tonårig och jag försöker finna vägar som fungerar, utan att konstant ramla ner i surmammafällan.

 

Den här känslan av fullständig urlakning håller igång en slags ledsnad, känslomässig tomhet som speglar att reserverna tömts. Jag är bedrövad och vet inte alls hur jag ska göra,  vet att jag är gnällig och jagar tröst. Det gör mig till en ganska jobbig människa. Men efter veckor som varit helintensiva väntar nu nio arbetsfria dagar. Ska försöka skriva listor på saker som gör mig glad, bara boka in saker som ger energi.

 

Önskar att någon slamrade i mitt kök medan jag ligger i soffan i pyjamas och dricker ett glas vin. Ibland är det så enkelt, det man längtar efter. Och ändå så svårt att få.