Jag har en bästa vän. Mellan oss finns en dimension av vänskap som jag på något sätt alltid greppar efter, ibland handlöst ibland handfast. Där den själsliga gränsen mellan vem som är hon och vem som är jag blir diffus. Jag tror inte att det någonsin kommer att förändras. Jag hoppas att det inte gör det. Jag kan inte se vilka vi skulle vara då. Så är det med Kim, som dessutom fyller år idag!

 

Jag ångrar faktiskt inte så mycket av vår historia. Det finns händelser som jag ser på i efterhand, där vi antingen hade onödigt ont, eller gjorde varandra ont och det känns jobbigt. Men ångrar? Nej. Det har format oss till den enhet vi är idag och jag vet att vi gjorde allt eftersom det just då inte kändes som att det gick att göra på något annat sätt. Man lär sig och vi har bett om ursäkt och förlåtit och växt. Visst har hon en del sidor som jag kanske inte skriker av glädje över ibland, men det ingår. På samma sätt som hon accepterar mina brister.

 

Vi berättar sanningar för varandra. Skrattar tillsammans, lutar oss in mot varandra när vi pratar. Hon är en sådan person som man kan viska vad som helst i örat på och vara säker på att hon inte kommer att säga ett knyst till någon om vad hon precis hörde. Hemlighetsfull och öppen på samma gång, en som man kan lita på och sällsamt bra. Bland det finaste som finns i personväg. Hoppas att livet låter oss fortsätta lära om varandra och allting annat medan vi äter skaldjur på restauranger, tittar på dramatiska himlar, finner ett hav och sover över.

 

Hon har det, i alla fall. Så att det räcker och blir över. Hon är den där som kan få mig att känna mig klumpig, oerfaren, lite underlägsen, trots att hon är både varm och inkluderande. Hon är ett par år äldre än jag och vi har många likheter, många beröringspunkter. Men jag är vanlig. Det är inte hon.