Visst är det underligt att all förändring är knepig? Till och med när det händer saker man har längtat efter, man tar äntligen ett kliv. När man helt enkelt bestämt sig för låta ett nytt skede av livet ta form. Jag tänker på framtiden, samtidigt som jag inte tänker så mycket alls. För mig har det fallit sig så, att jag alltid varit där med henne. Det har burit med sig en slags sällsam trygghet, för mig.

 

Men jag är ganska säker att kärlek inte går att spara på. Att det inte är något som man kan bunkra och tryggt förvara. Jag är av tron att kärlek är en färskvara, som växer när man slösar. Jag tror inte att den växer med avstånd. Men ovilja kan man ju inte argumentera mot. Ingen större mening med att förklara varför det vore värt ett försök, för om inte jag är blind så finns det kvar kemi. Men vill man inte så vill man inte, oavsett skäl. Jag önskar att allting vore lite enklare och annorlunda.