Det var vinter när jag sa det på en tisdag och dagarna efteråt passerade i ett töcken. Första dagen började jag gråta flera gånger, andra dagen kunde jag inte somna utan låg vaken och stirrade livrädd upp taket i flera timmar. När tredje dagen kom hade känslan övergått till ett mörkt jävla hål av ångest i bröstkorgen och jag gick inte ut på hela dagen.

Flera veckor innan hade jag bestämt mig för att det fick vara nog. Jag orkade inte låtsas längre. Innan hon svarade hade jag redan bestämt mig för att det inte spelade någon roll. Men så fort hon hade yttrat orden vändes istället känslan till det motsatta.