Två kvinnor. En som jag knappt känner, förutom att hon har en ton i rösten som avslöjar humor, trygghet och behärskning. Som jag inte vet mer om än att hon luktar gott och ler fint. Ändå tänker jag att det kanske finns någon slags möjlighet till något. Sen en kvinna som jag känner väl och dessutom djupt inuti mig själv. Som jag vet nästan för mycket om, vars doft kan sänka mig på en mikrosekund och vars leende jag inte kan tänka på utan att spegla. Men som jag vet inte kan erbjuda mig den framtid som jag ville ha. Detta är nuet och det är inget val. Det bara är som det är.