Så det blir en helt vanlig kväll, någon av dagarna i februari. Förlåt för allt jag kommer att säga till dig inom en timma, eller kanske förlåt för allt jag inte kommer att säga. Mitt hjärta bultar så jättehårt i handen som jag sträcker fram nu.

 

Förlåt för att jag låter konstig dagen efter eftersom jag inte kan andas, men försöker verka normal, försöker ställa normala frågor. Blundar och fokuserar på att försöka andas, bröstet river och knogarna vitnar. Förlåt för att jag inte har sagt någonting tidigare, förlåt för att jag säger något alls.

 

Förlåt för att jag fortfarande är kär i dig, trots att det har gått så många år och trots att jag borde ha låtit oss växa nära varandra på ett annat sätt.