Längtan gnuggade mot mitt ansikte. Jag orkar inte hålla järnridån för känslorna på plats så himla många veckor i taget. Det fungerar inte med ren viljekraft, det vet jag sedan tidigare. Kärleken har alltid en tendens att hitta sprickor i min yta så småningom.

Jag bär sanning. Hon bär också sanning. Det är väl fint och lite sorgligt på samma gång. Sällan har telefonen varit så välpolerad som ikväll, under de minuter jag sköt på samtalet. Kraschlandade rakt in i ett tomrum som jag insåg var allt annat än tomt. Vi gillar oss trots att olikheterna gör att vi ryker ihop då och då. Att vi trots allt oftare påminner varandra om bra egenskaper som vi har.