I natt låg jag vaken och fann lösningar på problem, det mesta handlade om rak kommunikation. Sånt som jag är världssämst på. Föreställde mig ändå vara modig och på riktigt ärlig. Vara livrädd men ändå hoppa.

 

Måste jag? Frågade jag mitt inre som alltid bär på ärliga svar. Ja. Svarade hon.

 

Jag ska alltså inte tänka, bara prata? Jag? Haha. What a joke.

 

Så här i dagsljus känns ju allting lite farligare. Så jag vet och jag vet inte och jag hejdar alla de där orden som ändå inte går att sätta fast vid det som är.