Den här helgen är ingen riktig helg

Jag saknar att skriva texter om hur det är inuti, men jag har ingen kontakt med det nu. Det är en bruten ledning mellan mig och det som känns. Verkligheten blev mig övermäktig i söndags klockan 22.15. All min energi pendlar mellan oron jag aldrig blir klar med och hjärtat jag heller aldrig blir klar med. Nästa inlägg hoppas jag kunna skriva att jag ligger under fluffiga rosa moln och njuter av livet. Men den här veckan har tagit ut sin rätt bland kala sjukhusväggar och möten. Sökte stöd från tre olika håll för att lösa det praktiska runtomkring, för att kunna fokusera på den behövande. Men blev utan, blev min egen ö.
 
Längtan efter flykten. Den längtan som erbjuder mig räddning när jag tröttnat på härvor, bristande tillit, pappor som inte är värda namnet och trassel i största allmänhet. Håller skenet uppe för omgivningen med oändlighetslögner så att ingen kan ta sig in. Andas får jag göra sen.

När knoppar brister

Sommarlovet närmar sig. Jag tänker på alla de studenter som inte orkar sjunga om lyckliga dagar, de som kanske nätt och jämt kravlar sig över mållinjen istället för att skutta lätt.

Vill att de ska veta att det går bra ändå. Att livet kommer att bjuda på fler tillfällen att sjunga.


Född den 17 maj

Folk som är födda i Oxens tecken gillar att åka slalom samt att sova länge. De ogillar kaffe men blir glada om man ger dem en påsklilja då och då. De har stora svårigheter att förstå att resten av jordens befolkning troligtvis är av annan åsikt än deras. Oxar är ofta bra på att laga mat men orkar liksom inte.

Folk födda i Oxens tecken är klassiska blötdjur som aldrig riktigt verkar kunna ta ut riktningen i livet. Ofta hittar man dem vandrandes i sjukhuskorridorer på jakt efter folk att klappa, för de tycker mycket om att klappa på folk. Oxar är nämligen ömsinta och fina och egentligen för goda för denna värld.

 


Det som förr landade här i metaforer och känslostormar

Jag brukade skriva om hur jag höll handen med någon. Ibland om mörka nätter, klibbiga dansgolv och taxiresor. Det säger sig självt att det blir svårt att skriva om det, när det inte händer längre. Jag håller ingens hand och jag dansar mycket sällan.

Så skriver jag väl fortfarande om sådana saker, men på ett annat sätt.





RSS 2.0