Jag saknar att skriva texter om hur det är inuti, men jag har ingen kontakt med det nu. Det är en bruten ledning mellan mig och det som känns. Verkligheten blev mig övermäktig i söndags klockan 22.15. All min energi pendlar mellan oron jag aldrig blir klar med och hjärtat jag heller aldrig blir klar med. Nästa inlägg hoppas jag kunna skriva att jag ligger under fluffiga rosa moln och njuter av livet. Men den här veckan har tagit ut sin rätt bland kala sjukhusväggar och möten. Sökte stöd från tre olika håll för att lösa det praktiska runtomkring, för att kunna fokusera på den behövande. Men blev utan, blev min egen ö.

 

Längtan efter flykten. Den längtan som erbjuder mig räddning när jag tröttnat på härvor, bristande tillit, pappor som inte är värda namnet och trassel i största allmänhet. Håller skenet uppe för omgivningen med oändlighetslögner så att ingen kan ta sig in. Andas får jag göra sen.