Jag ville säga någonting
Jag tänker att det finns lika många sorters sätt att älska som det finns människor. Att varje relation innebär en unik kärlek. En del djupa, andra ytligare. En del starka, andra lätt förgångna. Jag kan tänka att det kan finnas en 'fara' för den egna glädjens skull, att älska på distans. Om man själv är rädd för den genuina närheten som en tvåsamhet kan innebära, kan det vara lättare att älska någon du inte kan få. Eller någon man väljer att lämna innan prövningarna kommer. Att fly. Att akta sig för att älska 'på riktigt', igen. Någon annan än du idealiserar på håll. Och så går både andra älskvärda och tiden förbi. Kvar står man själv med en romantiserande sorg.
Vad fint "anonym" här ovanför har uttryckt det. Jag brukar ibland tänka att vissa människor är som svanar. En slags evig kärlek. Ett hjärta som öppnas på vid gavel och släpper ut all tillit till en enda själsfrände, och om det blir nya kärlekar så är hjärtat inte alldeles vidöppet längre.
Kanske så Fia. Fast jag tror att svårighet till tillit och att öppna hjärtat, kan läka. Att annan kärlek som kommer efter, visst kan få hjärtat alldeles vidöppet. Det bara kräver lite mer av den kärleken. Till en början;)