Det finns någonting oförklarligt, kanske till och med magiskt, i hur små barn
känner av varandra. Det omedelbara, när två andetag går varandra till mötes och blandas. Det självklara istället för artighet, att sträcka ut handen och känna lite på den andres kind, säga hej med värme i rösten innan man lutar sig fram och doftar på varandra. Inte påträngande utan försiktigt, respektfullt och nästan andäktigt. Ta in med vidöppna ögon, andas ut, låta det förlorade andetaget ersättas av den andres.