Det där vinnande rycket tyckte hon var så fruktansvärt roligt att hon inte ens kunde se på när jag gjorde det, på riktigt var hon tvungen att vända bort huvudet. Hon klarade inte av att ta upp det en enda gång i efterhand utan att bryta ihop fullständigt av skratt. 

Jag minns hur bra det kändes när det sprack i hennes för övrigt hemliga, kontrollerade fasad, som jag ännu inte hade klarat av att bryta mig igenom. För jag anade vad som fanns där inuti när skrattet bubblade upp utan filter.

Misstro kan äta upp människor, döda. Men jag kan fortfarande höra skrattet som följt med mig genom årtiondena, bortom ilska, misstro, ord som blev hårdare och som slutligen ledde till en kompakt tystnad.
 
Så länge vi finns. Så länge det finns ord mellan raderna, hav, vin och texter så kommer jag att minnas hennes skratt, hennes bubblande, hejdlösa, levande glädje.

Krigen är en del av att leva. Överleva. Många hade man velat vara utan. Men om inget annat så lär dem oss åtminstone förstå vår egen kapacitet. Och ärren som blir kvar gör oss bara vackrare. De berättar en historia.