Inget är ju värt något om man inte skriver
Jag tänker inte nöja mig bara för att vara tillsammans med någon. Så är det bara. Det vill jag inte att någon ska göra med mig heller. Jag vill träffa en person som jag tycker är fantastisk och som träffar mig och tycker att jag är fantastisk. Det innebär inte att jag tror att hen är en jätterolig, karismatisk författare som var fotomodell i sina unga år och nu extraknäcker som terapeut. Det innebär bara att jag vill ha kemi. Jag vill ha kemi! Jag vet ju att det finns. I alla mina relationer har det börjat där, med kemin. Det har alltid inneburit att det är så självklart att vilja lära känna varandra och mycket mer självklart att stå ut med varandras sidor och säregenheter. Kemi är ett bra kitt och dessutom en underbar krydda. Jag vill ha en varaktig sådan och jag tycker inte att det är att kräva för mycket. Jag tycker snarare att om man tycker att det går bra utan, då nöjer man sig med för lite.
För att inte tala om tid? Man kan träffa någon och det kan uppstå kemi. Som stängs av, blockeras, ignoreras. För att tiden är fel. Fel som i att hjärtat inte vågar ännu eller för att egot är rädd för en avvisning. Eller för att förnuftet, intellektet skenar iväg och skapar praktiska hinder.
Sedan blir hon någon med ett stort frågetecken efter...resterande liv.