Är ju inte särskilt socialt lagd egentligen. Trots att jag har haft semester nyligen så har jag inte gett mig själv tillräckligt många mellanrum att andas i, tillräckligt många pauser för eftertanke. Istället har jag stressat mellan förskola, jobb och tonårsutbrott, skyndat vidare till nästa pridekväll, nästa vän, men ingen träning. Så då är det väl inte märkligt att allt till slut exploderar i ett varför-får-jag-nästan-panik-nu-för-allt-är-ju-bra-är-ju-bra-är-ju-bra.