Så blir det en natt av vakenhet och jag vet varför. För att jag inte kan släppa det känslomässiga kaoset som dök upp från ingenstans, för att jag inte känner någon annans vakenhet på grund av avstånd. Inser som vanligt försent att jag behöver mer trygghet än min egen, att monologen på insidan blir otillräcklig.

 

Det enda jag förstår är att jag känner mig sviken och ingenstans i mig finns energi att bli sårad igen. Så jag vet inte om jag orkar vara ledsen för någonting alls, vill bara kapsla in och göra huden ännu tjockare. Jag är kanske kall. Ganska arg och väldigt sorgsen.