Vaknar tidigt med stresspåslag. Utmaning: Inte få panik när kroppen går in i panikläge. Stanna kvar, känn, var lugn. Andas.

 

Använder mig av terapin och ser till att kväva problemen i sin linda genom att inte sluta mig som en mussla. Sprättar istället upp mitt hjärta och vänder det ut och in, berättar om de där rädslorna och svagheterna och uppnår i slutändan någon form av förståelse och balans. Det bor en annan självsäkerhet i mig nu och en stolthet över att jag vågar ta ansvar för den.

 

Frestades även att slå hål på en lögn idag men iddes inte. Det finns faktiskt sköna känslor som jag väljer att greppa tag i istället. Men jag inser att jag noterar avvikelser i mönster. Hör och ser allt det som inte sägs, så mycket tydligare än orden som uttalas.