Jag som önskade mig ett nådens år. Det har inte alls varit så. Hur många nödår ska man orka med?

 

Kommande år ska jag tillåta mig att drömma om det där tredje barnet som ännu bara är någon centimeter, de nya arbetsuppgifterna som tar mig ett steg vidare, att få se mina barn bli äldre, om det där huset vid havet som troligtvis aldrig kommer att bli mer än en tanke.

 

Det är för sällan jag ramlar på de milda, kaosiga genierna som är de enda som på riktigt och utan förbehåll lyckats ta ett järngrepp runt mitt hjärta. Men jag fantiserar vidare om att få bli kallad fru en dag, att dansa och hångla i köket en tisdagsmorgon.

 

Så jag säger med glädje hejdå, 2014, du har varit det mest känslosamma år jag kan komma ihåg och samtidigt har jag fått insikter som jag inte vill vara utan.