Genom samtal och händelser har jag sakta flutit framåt genom veckan och bearbetat märkliga, smärtsamma möten. En långsam våg drog ner mig under vattenytan och gjorde att jag tappade andan, men utmynnade i att känna tillit, vila och totalt lugn. Elva månader har försvunnit med känslor som räcker för ett halvt liv. Nu hämtar jag andan för att rocka de sista veckorna med förändringar som ger luft under vingarna.

 

Jag tänder ljus, badar, stänger av tv:n när det bullrar, landar i vänners kramar och uppmuntran, kokar en kopp te, kramar tonåringen när hon tillåter, lägger mig bredvid sonen när han sover och drar in hans sovdoft.