Jag bestämde mig över en natt för att tro. Det var i allra högsta grad ett aktivt val, en tidig majkväll under en promenad som doftade sommarregn. Misstron bubblade upp med jämna mellanrum och gjorde helhjärtade försök att dränka mig närhelst jag inte var beredd. Men jag hade valt att tro och aldrig ge efter. När mer än halva sommaren passerat, gav misstron slutligen upp. Hon kvävdes när jag vägrade ge henne luft att leva av.

Jag är en riktig fegis. En sådan där som det tog skitlänge för att våga gå till tandläkaren själv utan mamma och pappa. Den tjejen som aldrig räckte upp handen i klassrummet trots att jag kunde svaret. Ville gråta innan jag åkte på skolläger och hade en brännande klump i halsen innan redovisningar. Bröt sällan några regler, gick aldrig över gränsen och blev helt skakig i knäna av förändring. Blir helt skakig i knäna av förändring. 

 

Att jag skulle vara den i släkten som tog beslutet om att behålla ett barn på ensam hand som 19-åring, förvånade till och med mig själv. Men jag var säker på min sak från första stund och vek inte ner mig för omgivningens åsikter.

 

Hon är en kämpe, min dotter. Kämpade sig igenom öroninflammationer, dåligt immunförsvar och sedan något år har hon även diagnosen ADHD att tampas med. Men hon är den finaste jag vet. Långsam, intelligent och kreativ. Idag fyller hon 16 år!

 

 

Jag är i Oslo och dagarna på jobbet börjar kännas långa nu. Måndagtisdagonsdagtorsdag har jag jobbat dubbla pass, men på söndag är jag på väg härifrån. Jag vet ju det och jag landar i det. Ikväll hade jag några timmar ledigt och lät mig svalkas med ett glas rosé intill Oslofjorden. Sen vilade jag på en gräsmatta vid slottet. Det är sommar idag. Fint så.

Känslan av att hyperventilera i ett mellanrum. Min hud är kraftig i ögonblicket, jag förtränger och tar absolut inte in välmening genast. Ändå, ord som gick rakt in i hjärtat utan att passera intellektuella filter. Autenticitet fungerar så; är du äkta så lyssnar jag. Hela jag. Sådär nära och jag tänker att det räcker precis så.