Vi pratade i princip varje dag och sågs nästan varje vecka. Ändå var jag ständigt så rädd för att hon skulle glömma bort mig. Att hon skulle träffa en annan bästis som hon hade roligare med, någon som var mer lik henne och inte så himla introvert. Jag var rädd för att hon skulle glömma hur det var att vara närmast varandra. Tänkte att jag skulle falla ihop och dö av att vara ett hav ifrån henne. Att inte kunna ligga i en säng och sträcktitta på en dålig TV-serie, inte vardagshandla mat tillsammans, inte dricka vin vid köksbordet, inte gå en promenad en iskall tisdag.

 

På en kväll har ett halvårs tystnad flugit förbi. Och vi saknade! Men jag är inte längre rädd för avstånd. Är inte rädd för att sakna. Är inte längre rädd för att bli bortglömd.