Med två ungar i varsin trotsålder så får jag min beskärda del av vardagskaos. Men på det stora hela mår jag väl bra, tror jag. Om ni undrade alltså. Jag har bestämt mig för att nästa terapitimme får bli den sista på obestämd framtid. Jag har hittat de verktyg jag behöver för att ta mig vidare på egen hand. Möjligtvis befinner vi oss mellan hägg och syren, eller så är det någonting annat som gör att min insida fyllts med tillförsikt.