Jag undrar fortfarande hur det går till, egentligen. Hur jag faktiskt klarar mig igenom tillvaron och det till och med verkar ganska lugnt. Men efter några månader har jag nu konkret erfarenhet av att jag överlever. Nu är det inte längre januari och jag behöver inte bag-in-box på en tisdag, jag behöver heller inte andas mig igenom februariångest eller gråta hela mars. Det är en fortsättning på april, en mjuk balansgång som lett till stadiga steg. Jag har andats mig genom dagar av samtal och rädslor. Jag har fallit, kommit på mig själv, hittat modet och sen snubblat på känslorna igen. Men nu kan jag tänka vad jag vill utan att falla ned i ett bråddjup eller drunkna. Tidigare kändes det som att jag skulle drunkna minst en gång om dagen. Detta året, de etthundratjugofem dagarna som passerat, har jag processat, pressat, gråtit, beslutat och andats mer än jag någonsin gjort och jag tror att det kommer ge utdelning. Jag vill och hoppas det.