Det är den 9 maj 2004. Vi är unga och jag är på Patricia med bekanta för att fira min födelsedag på förhand, när vi sms:ar och inser att vi befinner oss på samma plats. Vi sätter oss i en trappa utomhus och håller med varandra generellt om vad som krävs i en relation, när hennes puss av misstag råkar hamna på min mun istället för kind. Så plötsligt står man där och håller hjärtat i sin hand, tittar på det. Med en önskan om att det alltid ska kännas så. Himlen är himmelsblå ovanför hustaken, luften går att kalla sommarluft trots att det är början av maj, cidern känns i huvudet trots att det är tidigt på kvällen.

 

Vi flyger rakt in i sommaren, kysser varandra mot husväggar och i taxibilar, dansar om nätterna. Sedan vidare till hösten, bort från den där vinden och de snabba helgerna. Växer in i något starkt som under fyra års tid samtidigt blir en balansgång längs med klippväggar. Jag är bräcklig, öppen och hennes. Fyfan vad jag är hennes och när i helvete blev jag någons genitiv? Jag kan fortfarande definiera mig själv utan henne, men har förlorat mig själv totalt och artefakten från muren är bortsopad. Tänk att känna så mycket för någon. 

 

Om man tittar tillbaka var den där vinden till en början mer av en stökig storm, som höll mig vaken under nätter och som trasslade till håret. Det var så länge sedan. Det var bara igår. Sedan blev vi vänner igen tills det brast. Det är en så jävla stor sorg att vi gjort varandra så ofattbart illa och jag hoppas att livet inte är över när det känns över, eller när en fas av det tagit slut. Men omstarter kostar ju på, de gör ju det.