Motion är inte alls nöje. Det är så tråkigt att släpa sig backe upp och ner i skogen, att jag nästan somnar. Efter 1,5 år har jag heller inte funnit det där träningsberoendet som alla pratar om. Jag hatar det varje gång. Men jag gör det, thank god, eftersom jag är en kvinna som äter mina känslor. I förrgår sprang jag dessutom mitt första lopp, 5 km på den bästa tiden på länge. Försöker vänja mig vid mötet med en vilja och styrka som svarar mig på det här direkta nära sättet.