Jag skriver inte så ofta längre, jag vet inte ens om jag vill skriva längre. Det var längesedan det var så här. Så här nära, okomplicerat och utan spaltmeter i dagboken om rädsla för att bli övergiven eller utläggningar om det geniala i någons hela existens. Jag känner ingenting av det där. Allt är fortfarande en vibrerande historia, men utan hjärtat i halsgropen, i fingertopparna, i knäna och i magen. Precis nu trivs jag i det för jag är också lugn på ett nytt sätt. Lugn för att jag vet att jag vill stanna, lugn för allt som händer i nuet, inte för någonting som skall komma sen.