Måndagskväll. Tonåringen smäller i dörrar och porslin, jag somnar före klockan åtta intill treåringen. Vaknar en timme senare och hetsgråter för mig själv tills näsan är snorig och ögonen svider. Hormoner på topp och ork på noll. Ni vet de där stunderna då man inte längre har någonting att sätta emot? När naturkrafterna tar överhand och man inser vilken liten skit man egentligen är under himlavalvet? När man får ta i med hela kroppen för att överhuvudtaget inte blåsa iväg. Jag snyter mig och låter fler tårar rinna denna kvällen. Det är befriande.