På gott och ont
Kläderna, världen och vädret fel. Jag vill bara stänga in mig ensam med mina blommor. Har drivits till trötthet och ostadig puls. Kanske är det för lite D-vitamin i omlopp, för lite mjuka andetag i nacken, för lite mat och för mycket illamående. Hormonerna i mig stormar allt vildsintare, det påstås att de ska lugna ner sig en aning efter den här veckan. Jag och hormoner har aldrig varit en särskilt bra kombination.
Istället för att önska att allt bara kunde sluta kännas så jävla mycket hela tiden, försöker jag fokusera på att den trögflytande likgiltigheten är ännu outhärdligare. För visst är det för tillfället så att jag börjar gråta mitt i ett leende och kokar av ilska över småsaker, men jag är åtminstone vid liv. Jag känner åtminstone någonting istället för ingenting.