Ibland frågar jag mig om mitt framtida jag skulle vara stolt över den jag är nu, om hon skulle tycka att jag fattar vettiga beslut. Oftast kommer jag då fram till att mitt framtida jag förhoppningsvis är lika förlåtande som mitt nutida jag, att hon resonerar som så att jag ändå gör så gott jag kan.

 

Jag var rädd att jag aldrig mer skulle brinna, aldrig mer bli uppslukad. Men känslor ramlade över mig och såklart helt olägligt. Livet blir så mycket vackrare om man tror på magi och stjärnstoft, på att saker och händelser står skrivna i stjärnorna. Så längre fram hoppas jag att vi är lite mer synkade, jag och stjärnorna. Viskar därför ett tyst hejdå, så länge. Till sådant som behöver vila, men inte glömmas.